one year ago
Jag sitter på Wik och färgar en kompis hår och så får jag ett sms från min syster Lena.
Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte att det inte kunde vara så, att han säkert bara tappat bort sin telefon eller att han bara mådde dåligt och inte orkade prata med någon.
Samtidigt så gnagde det i mig. "En vecka utan något ord från honom?"
Jag ringde direkt till honom och trodde att han skulle svara för att det var jag som ringde, men jag kom bara till röstbrevlådan. Tänkte då att det var sent och att han säkert gått och lagt sig.
Jag ringde Jonna och bad henne titta till honom och vi la på.
Efter alldeles för lång tid ringer hon tillbaka.
"Chasse.. han är borta"
Efter det.. Jag kan inte finna orden, jag vet inte hur jag känner än idag. Jag är ledsen, jag grät, jag hade panik men det är så svårt att ta in, att förstå. Jag.. vet inte. Dimma.
Jag är här nere i Västerås, en helt annan värld. Det händer inte här nere. Jag vill inte veta och jag vill inte kännas vid det. Jag vet inte.
Det kunde ju gå någon månad emellan då vi hördes på telefon och träffades mer sällan än så.. det känns fortfarande som att han är där uppe och lever sitt liv. Att vi bara är på två olika orter, att vi snart kommer träffas igen... men det kommer vi inte och jag tror inte att jag har förstått det.
Jag vill förstå. Jag vill känna att jag verkligen förstår att han är borta och inte bara är i en annan stad som jag är van vid.
Missförstå mig inte, jag saknar honom hela tiden och ibland när jag tänker på honom eller när jag hör en låt som påminner om honom så gråter jag. När jag tänker på hans goda hjärta, hans varma, långa kramar och hans så jävla härliga skratt som smittade av sig så gråter jag mer..
Jag känner mig hemsk. Hemsk för att jag inte har stannat upp i mitt liv för att sörja honom mer.
Jag känner att jag inte har sörjt honom nog mycket. Jag kommer nog aldrig känna att jag sörjt honom nog mycket. Han var en huvudperson i mitt liv, han är en huvudperson i mitt liv. Det är ju min pappa.
Tänk om det är försent, tänk om jag har gått miste om min sorgeperiod när jag egentligen skulle sörja när jag var på Wik och sjöng för att dämpa allt och nu är jag fast i någon slags vet-inte-vad-jag-ska-känna-känsla?
De på Wik måste ju trott att jag inte hade någon vidare kontakt med min pappa pga hur jag reagerade efteråt. Efter-chock. Kan inte ens fatta.
Jag och min pappa var så jäkla tighta.. Jag förstår fortfarande inte att han är borta.
Jag vet i alla fall att jag aldrig kommer sluta prata om dig pappa, alla ska få veta hur godhjärtad du var och hur mycket vi, jag, saknar dig.
Idag är det ett år sen jag fick reda på det värsta som hänt mig.
Du saknas mig.
Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte att det inte kunde vara så, att han säkert bara tappat bort sin telefon eller att han bara mådde dåligt och inte orkade prata med någon.
Samtidigt så gnagde det i mig. "En vecka utan något ord från honom?"
Jag ringde direkt till honom och trodde att han skulle svara för att det var jag som ringde, men jag kom bara till röstbrevlådan. Tänkte då att det var sent och att han säkert gått och lagt sig.
Jag ringde Jonna och bad henne titta till honom och vi la på.
Efter alldeles för lång tid ringer hon tillbaka.
"Chasse.. han är borta"
Efter det.. Jag kan inte finna orden, jag vet inte hur jag känner än idag. Jag är ledsen, jag grät, jag hade panik men det är så svårt att ta in, att förstå. Jag.. vet inte. Dimma.
Jag är här nere i Västerås, en helt annan värld. Det händer inte här nere. Jag vill inte veta och jag vill inte kännas vid det. Jag vet inte.
Det kunde ju gå någon månad emellan då vi hördes på telefon och träffades mer sällan än så.. det känns fortfarande som att han är där uppe och lever sitt liv. Att vi bara är på två olika orter, att vi snart kommer träffas igen... men det kommer vi inte och jag tror inte att jag har förstått det.
Jag vill förstå. Jag vill känna att jag verkligen förstår att han är borta och inte bara är i en annan stad som jag är van vid.
Missförstå mig inte, jag saknar honom hela tiden och ibland när jag tänker på honom eller när jag hör en låt som påminner om honom så gråter jag. När jag tänker på hans goda hjärta, hans varma, långa kramar och hans så jävla härliga skratt som smittade av sig så gråter jag mer..
Jag känner mig hemsk. Hemsk för att jag inte har stannat upp i mitt liv för att sörja honom mer.
Jag känner att jag inte har sörjt honom nog mycket. Jag kommer nog aldrig känna att jag sörjt honom nog mycket. Han var en huvudperson i mitt liv, han är en huvudperson i mitt liv. Det är ju min pappa.
Tänk om det är försent, tänk om jag har gått miste om min sorgeperiod när jag egentligen skulle sörja när jag var på Wik och sjöng för att dämpa allt och nu är jag fast i någon slags vet-inte-vad-jag-ska-känna-känsla?
De på Wik måste ju trott att jag inte hade någon vidare kontakt med min pappa pga hur jag reagerade efteråt. Efter-chock. Kan inte ens fatta.
Jag och min pappa var så jäkla tighta.. Jag förstår fortfarande inte att han är borta.
Jag vet i alla fall att jag aldrig kommer sluta prata om dig pappa, alla ska få veta hur godhjärtad du var och hur mycket vi, jag, saknar dig.
Idag är det ett år sen jag fick reda på det värsta som hänt mig.
Du saknas mig.