jag tänker inte försvinna riktigt än
Mina läkare hade hittat en förändring i min hjärna efter senaste röntgenbilderna. Precis som för ett år sen fick jag genomgå en PET-scan i Uppsala. Där visas det om den lilla förändringen är något aktivt, dvs om det är en tumör eller inte.
Dagen efter jag gjorde denna PET-undersökningen (förra onsdagen), ringde de mig från sjukhuset och ville att jag skulle komma redan nästa vecka. De ringe mig flera gånger för att påminna och jag fick en kallelse hem.
Det har aldrig hänt att jag fått en tid sådär fort och att de ringde redan nästa dag gjorde mig lite fundersam.
I en vecka har jag gått runt och tänkt på saken. Tänk om det är ett återfall? Varför ringde de så fort efter? Det betyder ju att de har bråttom med att meddela mig om någonting. Varför ringde de inte? eller varför skickade de inte brev som de brukar göra annars?
Samtidigt som dessa tankar snurrade runt i mitt huvud så kändes det rätt löjligt på något sätt.
Jag brukar inte ta ut någonting i förskott i vanliga fall. Det tar bara en massa onödig energi av att tänka på någonting man ändå inte kan göra någonting åt. Att jag skulle bli sjuk igen existerar liksom inte heller i min värld. Mina tankar kändes inte helt seriösa om jag säger så, det kändes dumt helt enkelt.. Efter alla dessa år så skulle det vara konstigt, allt har ju gått så smidigt.
Idag var The Day kommen. Pontus, mamma och Kjell följde med mig fast de fick vänta utanför, hade inte velat att de skulle vara där inne om det var dåliga besked..
Varför jag hade blivit kallad till detta läkarbesök var för att de ville prata om den här lilla förändringen som de såg i min hjärna och hon berättade att de ville att jag skulle testa på Gammakniv-strålning, för att vara säkra på att alla cancerceller är bortstrålade. Det hade ingenting med PET-scannen att göra. Läkaren visste inte ens om att jag hade skickats på en PET-scan eftersom jag gör undersökningar på två sjukhus.. PET-resultatet hade de precis fått från Uppsala för bara några timmar sen, och på den så såg allting bra ut. Ingen aktivitet i den lilla pricken. Så därför blir det inte heller någon strålning.
De är fortfarande fundersamma över pricken i hjärnan och vill att jag ska göra en ny magnetröntgen igen om 2-3 månader och inte om 6 som det normalt brukar vara.
Att jag fick ett samtal dagen efter PET:en var bara en ren jävla slump. Varför de inte ringde och tog allt på telefon eller varför de inte skickade brev var för att hon (vikarien för min ordinarie läkare) inte visste hur jag ville ha det. Hon bad om ursäkt och skrev ner att hon ska ringa och tala om på telefon nästa gång.
I väntrummet satt Pontus, mamma och Kjell och väntade. Stackars Pontus som har varit så rädd för min skull i en vecka, blev så lättad att han fick huvudvärk senare. Min älskade pojke, jag kommer inte att försvinna riktigt än ♥
Dagen efter jag gjorde denna PET-undersökningen (förra onsdagen), ringde de mig från sjukhuset och ville att jag skulle komma redan nästa vecka. De ringe mig flera gånger för att påminna och jag fick en kallelse hem.
Det har aldrig hänt att jag fått en tid sådär fort och att de ringde redan nästa dag gjorde mig lite fundersam.
I en vecka har jag gått runt och tänkt på saken. Tänk om det är ett återfall? Varför ringde de så fort efter? Det betyder ju att de har bråttom med att meddela mig om någonting. Varför ringde de inte? eller varför skickade de inte brev som de brukar göra annars?
Samtidigt som dessa tankar snurrade runt i mitt huvud så kändes det rätt löjligt på något sätt.
Jag brukar inte ta ut någonting i förskott i vanliga fall. Det tar bara en massa onödig energi av att tänka på någonting man ändå inte kan göra någonting åt. Att jag skulle bli sjuk igen existerar liksom inte heller i min värld. Mina tankar kändes inte helt seriösa om jag säger så, det kändes dumt helt enkelt.. Efter alla dessa år så skulle det vara konstigt, allt har ju gått så smidigt.
Idag var The Day kommen. Pontus, mamma och Kjell följde med mig fast de fick vänta utanför, hade inte velat att de skulle vara där inne om det var dåliga besked..
Varför jag hade blivit kallad till detta läkarbesök var för att de ville prata om den här lilla förändringen som de såg i min hjärna och hon berättade att de ville att jag skulle testa på Gammakniv-strålning, för att vara säkra på att alla cancerceller är bortstrålade. Det hade ingenting med PET-scannen att göra. Läkaren visste inte ens om att jag hade skickats på en PET-scan eftersom jag gör undersökningar på två sjukhus.. PET-resultatet hade de precis fått från Uppsala för bara några timmar sen, och på den så såg allting bra ut. Ingen aktivitet i den lilla pricken. Så därför blir det inte heller någon strålning.
De är fortfarande fundersamma över pricken i hjärnan och vill att jag ska göra en ny magnetröntgen igen om 2-3 månader och inte om 6 som det normalt brukar vara.
Att jag fick ett samtal dagen efter PET:en var bara en ren jävla slump. Varför de inte ringde och tog allt på telefon eller varför de inte skickade brev var för att hon (vikarien för min ordinarie läkare) inte visste hur jag ville ha det. Hon bad om ursäkt och skrev ner att hon ska ringa och tala om på telefon nästa gång.
I väntrummet satt Pontus, mamma och Kjell och väntade. Stackars Pontus som har varit så rädd för min skull i en vecka, blev så lättad att han fick huvudvärk senare. Min älskade pojke, jag kommer inte att försvinna riktigt än ♥
