tea time

Anders sover sött i min säng. Jag kunde inte somna, låg bara och vred på mig sen kom ångesten. Så nu är jag uppe, dricker te och snusar. Allt för att inte ligga och tänka för mycket.

Jag har i princip slutat med all medicin förutom min antidepp, som jag förvisso är jättedålig på att ta.
Det känns som att ingenting hjälper, jag kommer alltid vara såhär, och det värsta är att jag inte ens känner någon skillnad efter att jag slutat med dem.
Min läkare skrev ut en ny medicin men jag har noll inkomst och väntar på att föräkringskassan ska svara.
Har väntat på svar i över tre månader. Har ju inte kunnat slappna av och återhämtat mig pga ekonomin.
Den konstanta oron över hur jag ska kunna betala mina räkningar.
Livet som cancersjuk. Eller ex-cancersjuk. Ja, livet blir då fan inte lättare efter.
Det är nu det svåra kommer, att kunna försörja sig att leva ett "normalt" liv.
Jag försöker, det gör jag. Jag har ett fint hem, jag har en jättebra pojkvän, jag har en fin familj och vänner men när det kommer till att orka med så gör jag inte det. Måste hitta en balans och det kan jag inte göra när jag bara tänker på hur nästa månadens räkningar ska betalas och om försäkringskassan nekar mig så måste jag börja arbeta. Det låter fullständigt normalt, ja.
Jag har redan fått två jobberbjudanden men för mig som har insomni, ångest, depression och fatigue är det rätt påfrestande för psyket. Jag måste hitta en balans först. Jag måste arbetsträna.
Så jag skulle höra av mig till jobben när jag fått svar från fk, vilket jag börjar tro aldrig kommer ske.

Det är tur att Ung Cancer finns, de har hjälpt mig så otroligt mycket så jag vet inte vart jag skulle varit idag om det inte vore för dem. Men nu är det fler som behöver deras hjälp och det innebär att jag inte kan söka ekonomiskt bistånd längre. 

Ja, vi får se hur det blir, mitt liv..